Hej!
Det har hänt mycket sedan jag skrev här sist, väldigt mycket faktiskt. För ungefär 3 veckor sedan fick jag äntligen genomföra min tredje ryggoperation. Jag har diagnosen skolios, vilket innebär att ryggraden är sned och i samband med att kroppen växer när man är i puburteten så blir ryggen krokig istället för rak. Jag har kämpat med skoliosen länge, nästan hela mitt liv och genomgått olika behandlingar. Haft mycket smärta, korsett under min tonårstid för att hindra ryggen att bli ännu snedare. Har också nu gjort 3 stycken ryggoperationer. Från början skulle det bara bli en steloperation av min ryggrad för att förhindra ryggen att fortsätta kröka sig men det blev två stycken till också under en 3 års- period.
Jag fick problem av titanet som man satt in i min rygg efter steloperationen, 21 skruvar, 2 stag och lite krokar för att min cirka 40 gradiga skolios med två krökar skulle kunna bli rak. Det var en väldigt lång resa att komma tillbaka ifrån min steloperation. Bara känslan att vara stel, fångad i sin egen kropp nästan, eftersom du inte kan röra dig som du brukar utan att det tar stopp, var väldigt svårt. Trodde att jag aldrig skulle kunna gå igen eller ännu mindre leva ett normalt liv, men det skulle jag faktiskt göra med facit i hand.
Nu sitter jag hemma i soffan i Uppsala och tänker på hur långt jag faktiskt har kommit med min rygg. Idag kan jag gå i trappor och ta promenader ensam tillsammans med mina gåvstavar som hjälper mig att korregera hållningen och ger den balans som jag behöver hjälp med när orken sviktar. Jag kan göra lite hemmasysslor och behöver inte längre hjälp med allting. Det börjar att kännas hoppfullt. Har fått många frågor om hur det är med smärtan. Gör det väldigt ont?, är det någon skillnad nu jämfört med innan operationen? och känns det bättre överhuvudtaget med tanke på din kroniska smärtproblematik?
Det är ganska svårt för mig att kunna svara på om den kroniska smärtan som jag har levt med i snart 10 årom den verkligen har blvit bättre. Om mina titanskruvar i ryggen faktiskt var roten till smärtspridningen i min kropp. Det är alldeles för tidigt att säga, det behöver nog minst gå 1 år för att kunna svara ordentligt. Nu behövs det rehab tillsammans med sjukgymnasten som jag ska träffa nästa vecka och sucsessivt försöka komma tillbaka till vardagen med mina studier.
Men överlag tycker jag att det går framåt och det känns inte som att jag har samma hjärtskärande och brännande värk i ryggen som innan min tredje operation. Nu känns det som operationssmärtor och att med tanke på att jag anstränger min kropp mer nu (är ute och går 2 ggr om dagen med stavar och gör saker hemma) så är det inte så konstigt att det gör mer ont. Väldigt ont till och med ibland.
Men jag känner mig väldigt hoppfull och försöker att tänka positivt. Jag har kommit så långt och det har bara gått 3 ynka veckor. Heja mig!
Sinnesro bönen hjälper mig att ha tålamod med ryggen. Att försöka vara okej med att vara i nuet och acceptera rehabliteringen för vad det är. "Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden". Tack Gud för att du är trofast! Tack min bästa man och familj som har varit så stöttande och värdefulla. Och tack mina vänner som har hälsat på mig under min återhämtning. Det värmer i mitt hjärta! <3
Ha en fin helg!
/ Linda
0 kommentar(er)
